När ska de gå min väg?
Borta bra men hemma bäst, kan man tycka, men mår man inte bra så vill man inte vara hemma, så är de.
Min vistelse hemma efter op blev inte långvarig, redan på söndagskvällen kändes min kropp tyngre och tröttare och på natten så kom febern som ett brev på posten. Man orkar inte streta emot, man vill bara att någon tar hand om en. Måndags morgonen bjöd på en färd till akuten med mannen som sällskap och som där ledde till ny inläggning på onkologavd med intravenöst antibiotika. Just då kändes de bara som att kroppen inte var min, hjärnan kunde inte reg att vi hörde ihop, jag var totalt utslagen.
Så klart att jag skulle få den där komplikationen som man "kan" få efter ett sådant ingrepp, va hade ni väntat er, jag som bara hade en tenta att fokusera på och som kunde ge mig ett jobb som arbetsterapeut och som gav mig en fot in i branschen. Varför ska de va enkelt, man lär sig väl bäst om de är lite motigt!!!!!
Just då fanns de inga tankar på varken tenta, jobb eller annat som rörde mitt liv, jag ville bara sova, på nåt sett gav man upp. Men dagarna går och man blir ompysslad, får rätt medicin, ja allt tycktes gå min väg mot ett tillfrisknande. Men de är då som allt börjar bli jobbigt igen för då släpper hjärnan igenom alla tankar man har och man blir snurrig, man vet varken ut eller in, man börjar tänka på hur saker ska lösa sig, vem man måste ringa, vilka beslut man måste ta. Då är det skönt att ha sin psykolog inom närhet, hon kan hjälpa en med strategier, få en att tänka i olika banor, få en att tänka tillbaka för att se va man har presterat ist för att bara se vad man inte kommer att klara. Samt att man har vänner som säger till en att acceptera att situationen är som den är och att man ska sätta sig själv i främsta rummet.
De har jag gjort, nu är jag hemma sen i går (torsdag) och känner mig lite piggare men fortfarande trött trött, jag har dragit tillbaka min tjänstledighet samt avsagt mig arbetsterapeut jobbet och är nu sjukskriven en liten tid framåt för återhämtning efter både gammalt och nytt, det känns inte helt okej men ganska skönt!
Fast en sak gjorde jag idag (fred) lämnade in tentan, så nu är väntan stor någon vecka framåt och jag kommer inte att ta ut något i förskott utan nu ska jag i lugn och ro se till att bli klar med kursen för att sedan kunna söka jobb som legitimerad Arbetsterapeut!!!!!!!
Nu vilar jag och gör så gott jag kan, ha de gott mina vänner, lika mycket som jag ska tänka på mig ska ni tänka på er själva! KRAMIS
Hemma igen
Ja nu sitter man här öm i buken och överkörd av något, ja de känns som de iaf. Mina febertoppar jag haft i sommar har varit pga inf i gallan. Inf kommer från mina inopererade rör som sitter i gallgångarna och som nu inte ville vara med längre. Inf har gjort att jag inte mått så bra vid några tillfällen, men hur ska man veta? man blir ju lika förskräckt och orolig varje gång de händer nåt i min kropp som inte känns okej.
De blir så stor sak av allt när de händer, de blir flertalet besök på sjukan som innebär provtagningar var och varannan dag, röntgen och läkarbesök, allt detta tar mycket av min tid och alltid när de händer nåt så är min tid dyrbar, då har jag alltid något som ska göras. Denna gång var det fokus på en tenta som kan ge mig mitt första jobb som arbetsterapeut, men allt hänger på tentan. Allt hänger alltid på något. Nu är jag hemma iaf efter en op där nya rör sattes in så får vi hoppas de blir bra. Nu är det bara fokus på tentan hela veckan , inget får komma i min väg, jag måste bara hitta insp och ett engagemang, trots att jag är trött och överkörd av en ångvält.
Jag gör mitt bästa som alltid, mer kan man inte göra, fast de vore kul att bli färdig med mina studier nångång så man kan få andas ut. Men jag står inte och faller med det här som min goda vän sa, klar blir jag säkert nångång och vem har bråttom?
Tydligen inte jag iaf........... kram
De blir så stor sak av allt när de händer, de blir flertalet besök på sjukan som innebär provtagningar var och varannan dag, röntgen och läkarbesök, allt detta tar mycket av min tid och alltid när de händer nåt så är min tid dyrbar, då har jag alltid något som ska göras. Denna gång var det fokus på en tenta som kan ge mig mitt första jobb som arbetsterapeut, men allt hänger på tentan. Allt hänger alltid på något. Nu är jag hemma iaf efter en op där nya rör sattes in så får vi hoppas de blir bra. Nu är det bara fokus på tentan hela veckan , inget får komma i min väg, jag måste bara hitta insp och ett engagemang, trots att jag är trött och överkörd av en ångvält.
Jag gör mitt bästa som alltid, mer kan man inte göra, fast de vore kul att bli färdig med mina studier nångång så man kan få andas ut. Men jag står inte och faller med det här som min goda vän sa, klar blir jag säkert nångång och vem har bråttom?
Tydligen inte jag iaf........... kram
Ja ha hur blir det nu då?
Mina beslut i livet hänger alltid på något annat, ska jag klara de ena så måste de andra göras, för att kunna bestämma något så måste något annat först inträffa. Livet är som en länk, inget fungerar om en länk faller av. Tänk om jag bara kunde få sätta mig ner och känna att jag klarat av något innan de kommer nåt nytt, men icke, allt blir ofärdigt för att det ständigt, ständigt dyker upp saker som gör att jag inte vet hur jag ska komma vidare. Just nu är jag bara så trött på allt elände som händer i mitt liv, trött på att aldrig veta, trött på att inget får vara enkelt, trött på ständiga förändringar och trött på att aldrig kunna få planera framåt.
Jag vill ha en vardag som andra säkert tycker är tråkig men som för mig skulle kännas underbar just nu, kliva upp varje morgon, åka till sitt arbete mellan 7 o 16, komma hem göra något som känns skönt just för den stunden, göra alla rutinmässiga saker som annars känns tråkiga, sätta mig i soffan el motionera,känna att jag bara är, inga massa beslut som ska tas om skola, sjukdomar och allt annat skit. Jag vill kunna sätta mig ner och fundera på nåt kul man kan göra, kanske boka en resa, räkna på om ens semester räcker till. Allt detta utan att behöva känna att man inte mår bra. Denna sommar har varit ganska bra förutom att jag haft fler talet febertoppar samt buk smärta som nu visar sig bero på infl i gallan, vilket gör att de åter igen måste in i min kropp och böka runt, alla ingrepp i en människas kropp medför alltid risker. Risker har jag tagit sedan jag fick min cancer diagnos för 1,5 år sedan, man orkar inte alltid vara på topp.
Nu har jag skrivit i ren ilska och förtvivlan så texten är säkert väldigt osammanhängande, men ni förstår säkert ändå vad jag menar. Är det inte det ena så är det de andra, aldrig får det vara frid, aldrig ett andrum, alltid lika krångligt med mina beslut. Men vem har sagt att mitt liv ska vara enkelt?? inte jag iaf!!!!!
Idag läggs jag in på lass för operativt ingrepp i morgon ang gallan, mer än så vet jag inte.
NÄR SKA ALLT DETTA FÅ ETT SLUT? FÅR DE NÅGONSIN ETT SLUT? VEM VET, INTE JAG IAF!
See you my friends!
