Väntan kan kännas lång ibland!
Varför ska de vara så segt? de blev ingen start med behandling, infektionen har inte läkt ut. det blev ytterligare antibiotika i två veckor och två påsar blod istället. Men nu efter några dagar så känner jag att blodet gör nytta och får väl hoppas att pc också gör det, återstår att se nästa vecka vid ny provtagning.
Jag får försöka att njuta av våren, solen och att ungdomarna snart kommer på besök :-) man får hitta på något som gör att dagarna går, de är mycket man skulle kunna göra här hemma om man bara haft orken. Ibland får man byta soffa till någon annans, ta en kvällsfika hos vänner, och kolla hockey med stor dramatik, HEJA BRYNÄS!!!
I kväll tänkte mannen och jag åka in till staden och se bio och kanske äta en bit mat, får se om orken räcker till båda.
Vill visa den fina tårtan som vi fick av bästa vännerna som sammanförde mig och mannen för 25 år sedan! Hoppas på 25 år till.
Man får vårda de man har och vara de stöd man kan för varandra.
Ha de fint mina vänner :-) Kramis
Våren känns nära!
Såg en citronfjäril igår, de är väl ett härligt vårtecken. Man ser att det börjar att knoppas i buskar och rabatter, fast snön ligger kvar i våra skuggiga hörn på tomten. Nu har jag inte uppdaterat på ett tag men de har just inte vart något att inf om för alla dagar har sett likadana ut ungefär, provtagningar, röntgenundersökn, leverbiopsi och en jävla väntan. Käkat kortison så man blivit svullen som en michilinigubbe :-), men de är väl en piss i havet.
Delar av Gustavs hejarklack.
Har jobbat 75% sen halva januari och det har känts bra, jag älskar mitt jobb, vill bara åka dit. Men när kroppen känns som betong av trötthet då är det skönt att åka hem lite tidigare på dagen.
10 feb tog jag mannen och for till den stora huvudstaden för att utnyttja hans julklapp som jag gav honom, det blev hotellövernattningar, Musikal (Spamolot) som var underhållande. Kvällen bjöd sen på en härlig middag med lite släkt, där det dök upp en oanmäld men väldigt bekant person, min ELIN. Vilken överraskning de blev, hade inte kramat henne sen nyår.... alla visste utom jag och Berra.Söndagen bjöd på umgänge med svägerskan och hennes underbara familj, och äntligen..... fick vi träffa lilla Moltas, nykomlingen i släkten♥ han var så fin, och vi blev kompisar......
Men det frestar på en sliten kropp som är fulltankad med kortison, de skär sig liksom, så det är skönt när man kommer hem till vardagen igen, trots att den inte är så rolig. Jag behöver mina rutiner med mat och vila. I slutet på feb var jag så trött att jag knappt kunde ta mig framåt, kunde inte tänka klart, men jag hade då ett blodvärde på 94 så jag fick lite blod och kände mig ganska snart piggare. Sen kom då svaren på mina undersökningar ang vilken behandling jag skulle starta upp med. Tyvärr så visade sig att jag fått en annan cancer, lever -och gallvägs. Det positiva med väntan, som jag känner och upplever det är att jag kanske får rätt behandling, får vara frisk i längre perioder....... får återhämta mig. Planen satts i rullning, första beh v 10, oj va skönt tänkte jag, äntligen ska den fula elakingen som stör mitt matintag och gör att jag måste äta kortison som stör min sömn fullständigt, nu ska jag slå tillbaka!!! Skulle nog inte tänkt så för några dagar senare så kom feberfrossan och akuten blev ett måste, 5dagar på onkologen med blodförgiftning från mitt rör i gallan, och som stigit uppåt. så nu väntar vi på den ska läka ut innan beh kan startas. Man kanske inte kan påstå att allt går min väg :-)
Men jag har en underbar familj, en man som ställer upp till 150%, min vardag skulle inte fungera om inte han fanns, och så har jag mina vänner som alltid finns och bryr sig, men man orkar inte alltid med att umgås, just nu känns det som att min familj är viktigare och vänner som ger energi tillbaka.
Jag börjar att återhämta mig lite, känner mig piggare men kroppen blir förlamande trött vid överansträngning, svårt att hitta balansen. Men i lördagstog vi bilen och båten och åkte till stockholm för att träffa Elin och se lite på Gustav när de skulle hockey, och sen helt plötsligt så fanns Mikka från Bryssel där me så de blev ett riktigt familjedygn med övernattning vid världens bästa sväggu.
Ett kärt återseende av syskonen och pappa och dotter.
Delar av Gustavs hejarklack.Nu går jag bara runt och återhämtar mig och är liksom i väntans tider. Försöker bli starkare för varje dag genom att ta hand om mig, jag äter min skonkost vilar när jag blir trött, och jag kan säga att de hjälper till för om jag inte sköter mig så straffas jag (jag vet för jag har minsann testat)
Nu vet ni alla lite hur mitt liv ser ut framåt ett halvår i tiden, men jag har mycket annat kul att se framemot också, jag planerar ständigt för nya upptåg för det håller min hjärna och kropp igång.
Ha det gott i vårsolen, idag ska jag nog ta stavar och promenera en kvart eller så!
KRAM!
