Bakslag! igen!
Säg den lycka och glädje som håller i sig! fick börja jobba några dagar, vilket var jäkligt skönt och roligt, sen slog de till igen, mina rör i gallan. Ny inflammation som däckade mig i två veckor. Jag är envis vilket ofta leder till att jag vill klara av saker själv, så även min sjukdom. Man vill inte tro att det är fel igen, man vill tro att det är något annat tillfälligt som ska vara övergående. Det är lätt för andra som står vid sidan om och säga vad jag ska göra, men om de kröp in i min kropp och hjärna så lovar jag att ni skulle göra på samma sätt som jag. Man vill att allt ska vara bra, man vill vara som alla andra, man vill inte avstå från saker som andra gör, man vill planera sin tid. Jag vet att alla vill mitt bästa, och de vill även jag själv men man blir frustrerad av att inte kunna ta hand om sig själv. Mitt liv ligger i sjukvårdens händer, bara att acceptera, eller?
Även denna gång blev det att gå in i min kropp, ta bort de rör som fanns kvar och ge mig ett nytt, denna gång fick de bli nåt annat sa dr, nu fick de bli metall ist för plast. Vad det innebär för mig och mitt fortsatta liv vet jag inte ännu men de ska iaf skapa bättre flöde, de va sista utvägen sa de. En ifl i lever o galla kan kulminera hastigt och smärtsamt vilket leder till att vardagen är svår att planera. Som person har jag behov av att planera och organisera så de blir många krockar kan jag lova.
Jag försöker leva och planera dag för dag, jag försöker att ta hand om mig, jag gör mitt bästa!
Jag har en man som är fantastisk på att finnas där, jag har skapat ett behov av honom som inte fanns där tidigare. Det känns tryggt när han bara är där, sen att vi inte kan prata om de alltid och att han inte kan förstå mig pga sin egen rädsla är något annat, men han finns där med sitt lugn! Prata de kan jag göra med någon annan som kan förstå mig bättre. Just nu känner jag mig lite omotiverad för att planera något framöver, vill bara vara!
Ska börja jobba i morgon igen och de känns mycket bra. Höstlov denna vecka och sonen är hemma i sin säng, känns skönt. Dottern fyller idag 20 år men befinner sig på annan ort, tråkigt! vi får ta igen de vid senare tillfälle.
Åkte till Stockholm i helgen för att träffa klassen som pluggade till Arbetsterapeuter, var osäker på om min hälsa skulle klara de, men jag ville så gärna va med, dygnet var fantastiskt men kraften inte den samma. Jag var den som första fick åka till vandrarhemmet medan de andra var kvar och umgicks,men de gjorde inget för jag fick träffa många, och de flesta har varit med på min resa från första början av sjukdomen så de har förståelsen, jag fick äta gott, skratta, prata minnen och bara umgås. Nästa år ses vi i Göteborg, hoppas min ork är bättre då!
Kram mina vänner och tack för att ni alla finns där för mig ♥
Kommentarer
Åsa!
Jag förstår dig Marica, förstår att du ibland blundar för vad din kropp säger till dig. Det är högst mänskligt!
Ska bli roligt att se dig på jobbet igen!
Kram!
Gunilla
Håller med Åsa! Det är högst mänskligt att du vill vill vill...Vi andra runtomkring försöker hjälpa dig på vägen o leda dig o råda dig, ibland är det svårt men oftast är det alldeles fantastiskt! Du är så full av liv o som jag brukar säga det är du som måste känna efter vad som går o inte går o det mesta det går ju!!Kram Kram från Fiemor
Trackback
